Väglagen

Färjeleden Landskrona - Hven är allmän färjeled, vilket betyder att färjan, färjelägena och övriga anläggningar av vikt för driften av leden, är allmän väg. 

Staten är generellt väghållare av färjeleder som är allmän väg, men det finns två undantag där väghållaren i dag är kommunal varav vår är en och den andra är leden Arvidsvik - Marstrand.

För färjor som är allmän väg och ligger under kommunalt väghållaransvar finns det sedan 1993 inga öronmärkta statsbidrag. I de fallen ingår stödet i ett generellt system för statligt stöd till verksamheter som kommunerna är ansvariga för.

Allmänna vägfärjor som staten har väghållningsansvar för är gratis att färdas på, även om de inte går till och från en ö.

Införandet av den Allmänna Väglagen (AVL) 1944 innebar att alla allmänna vägar och färjeleder lades under statens väghållaransvar och undantag kunde bara beviljas med Regeringsbeslut. Vår färjeled sköttes redan då av Landskrona kommun (även om Hven då var egen kommun så var Landskrona väghållare  av allmänna vägar (läns och landsvägar) i Rönneberga Härad) och bör ha fått ett Regeringsbeslut på att de fortsatt var väghållare av den allmänna vägfärjeleden Landskrona - Hven i samband med AVL:s införande.

Detta beslut har jag letat efter på Riksarkivet, utan att hitta något. Det betyder inte att det inte finns, bara att jag inte hittat det. Orsaken till att jag letat efter det är, att om det inte finns något Regeringsbeslut, så är Staten väghållare och Landskrona kommun har varken skyldighet eller rättighet att vara väghållare av den allmänna vägfärjeleden Landskrona - Hven.

I tidigare domstolsbeslut och andra handlingar, hävdas att Landskrona kommun är väghållare, men utan att nämna Regeringsbeslutet detta i så fall grundar sig på. 

Enskilda färjeleder är motsvarande, där väghållaren kan vara samfällighet eller kommunal. Exempel på enskilda vägfärjor är Visingsö (kommunal) och Ornö (samfällighet), för att nämna några.

För färjor som är enskild väg finns statligt driftsbidrag för 85% av driftskostnaderna och dessutom investeringsbidrag för färjor och anläggningar av vikt för driften. 

Två lagar reglerar dessa typer av vägar: Väglagen för allmänna vägar och Anläggningslagen för enskilda vägar.

Vad som skall avgöra om en färjeled är allmän eller enskild är i huvudsak hur många som nyttjar leden, och/eller om det finns plats/platser på ön som är av allmänt intresse. Dessa krav uppfylls med råge för Hven och vår led kan därför inte vara enskild vägfärjeled.

"Regeringen medger att Landskrona kommun får ta ut avgifter för begagnandet av färjeleden Landskrona - Ven, från den tidpunkt då den nya färjeleden tas i bruk." 

1990 i samband med att M/S Stjerneborg skulle sättas i trafik, begärde Landskrona kommun att få ta ut avgift för färd på färjan. Detta beviljades av Regeringen på villkor att Länsstyrelsen i samråd med Trafikverket (Vägverket) och Regionen (Länstrafiken Malmöhus) beslutade taxan (inte kommunen). 

Formuleringen i Regeringsbeslutet "från den tidpunkt då den nya färjeleden tas i bruk" är intressant. Betyder det att det inte, finns eller, har funnits ett beslut om kommunalt väghållaransvar, eller "bara" att Landskrona kommun sedan 1944 tagit ut en avgift den inte  haft befogenhet att ta ut? Ordet "färjeleden" , förutsätter jag är ett skrivfel och att det i stället skulle stå "färjan".

Möjligheten att med Regeringens godkännande ta ut avgift för färja som var allmän väg infördes i AVL (§ 9) 1944 och behölls i den nuvarande Väglagen (§ 29) som började gälla 1972. Detta var eventuellt möjligt med den Grundlag från 1809 som gällde då. Den nuvarande Grundlagen (Regeringsformen) kom 1974 i samband med införandet av enkammars Riksdagen och ändrade befogenheterna för beslutande av avgift som kan anses vara skatt. 

I Landskrona Kommuns ansökan till Regeringen anger de att huvudskälet för att behöva ta ut avgift är “behovet av reglering av trafiken till och från Hven, liksom på Hven, framstår som en absolut nödvändighet”. Detta gör att Regeringen inte hade befogenhet att bevilja avgiftsuttag för färd på den allmänna vägfärjan mellan Landskrona - Hven, då det är en skatt när avsikten, eller resultatet, är en reglering av tillgängligheten.

Det är bara Riksdagen som har befogenhet att besluta om skatter och det är inte delegeringsbart till Regering, Region Kommun eller Lokal Kommun.

Riksdagen kan, sedan Grundlagsreformen genomfördes 2011, bemyndiga en kommun att meddela föreskrift om skatt som syftar till att reglera trafikförhållanden i kommunen (Trängselskatt), men detta bemyndigande gäller inte en skatt för alla aspekter av existens i ett ö-samhälle . Det är inte förenligt med medborgarnas lika värde och rätt till frihet och rörlighet.

Detta ger ändå inte Kommun eller Region rätt att besluta beloppet (skattesatsen), då de bara har rätt att besluta om detta för sina folkbokförda invånare och en allmän väg skall vara tillgänglig för alla. Det är inte heller möjligt för en Kommun eller Region att själv stå för uttaget av vägskatt/tull. Det är det bara Transportstyrelsen som har befogenhet att göra.

När det gäller skatt för att man är bosatt på en ö utan fast landförbindelse så vill jag få prövat om EU:s unionssrätt tillåter att artikel 174 i EUF fördraget åtsidosätt i sådana fall .

1993 begärde Trafikverket att få slippa vara med i beslutsprocessen med motiveringen att statsstödet för allmänkomunala vägar upphört. Detta beviljades av Regeringen i ett nytt beslut som fastslog, att nu var det Länsstyrelsen som efter samråd med Regionen, beslutade taxan (fortfarande inte kommunen).

Administrationen av driftsbidrag för allmänkommunala vägar var bara en av Trafikverkets befogenheter/skyldigheter. Enligt Väglagen hade och har de även en tillsynsplikt för allmänna vägar när väghållaren är kommunal. Speciellt när det gäller tillgänglighet. Regeringens medgivande var därför underligt, och kanske även olagligt då man, praktiskt taget, undantog denna allmänna färjeled från lag som Riksdagen beslutat.

Att statsbidraget för det allmännkommunala vägnätet försvann betydde inte att statstödet för färjan till kommunen försvann. De var bara inte öronmärkta för färjan längre. Det samordnades istället till ett generellt system för statligt stöd till verksamheter som kommunen är ansvariga för. 

1996 beslöt Länsstyrelsen att de inte längre hade befogenhet att besluta taxa för "kollektivtrafik" då den gamla Ordningslagen slutade gälla. Om Regeringen meddelades eller tillfrågades vet jag inte, men det kom i alla fall inget nytt Regeringsbeslut. 

Länsstyrelsens beslut var underligt då samma Länsassessor som var inblandad och sammankallande i den såkallade “Hvengruppen” som var aktiv inför Landskronas kommuns ansökan om avgiftsuttag enligt Väglagen, var den som fattade beslutet att de inte hade med taxesättningen att göra då de inte längre hade mandat enligt Ordningslagen att besluta om kollektivtrafik.

Länsstyrelsen hade och har enligt, bland annat,Vägförordningen tillsynsplikt tillsammans med Trafikverket och skall utfärda reglemente för tillgängligheten gällande Länets/Regionens allmänna vägar.

Kvar var nu Regionen, eller Länstrafiken Malmöhus som det var då. Då som nu anser sig Regionen inte ha skyldighet att besluta om annat än vad de anser vara kollektivtrafik, nämnligen persontaxor. Kollektivtrafiklagen, vid denna tidpunkt, innefattade inte trafik på vatten, och Regionen överlåter därför allt ansvar och beslutande till kommunen.

Sedan dess har kommunen själv rått över taxesättningen utan lagligt bemyndigande eller ingripande.

Den överklagade taxehöjningen 2014.

Den dåliga ekonomin för Ventrafiken efter att kommunen skjutit över kostnaderna för M/S Uraniborgs och färjelägenas byggnation till dem, föranledde ett beslut om en rejäl taxehöjning som tillsammans med övrigt missnöje ledde till att detta överklagades. Länsstyrelsen abdikering av beslutsrätten över färjetaxan låg till grund för denna, för att kommunen har enligt Regeringsbeslut ingen rätt att, ens tillsammans med Regionen, besluta om taxan. 

Förvaltningsrättens dom var till vår fördel och kommunens beslut revs upp med motiveringen att Regeringsbeslutets villkor gällde och att Länstyrelsens befogenhet att besluta taxor för allmän vägfärja kom av Regeringens rätt enligt Väglagen att besluta om villkor för taxeuttag på allmän väg.

Kommunen överklagade denna dom till Kammarrätten i Göteborg som ansåg villkoret för taxeuttag i Regeringsbeslutet som "obsolet" och godkände kommunens beslutsrätt med bland annat motiveringen att ingen klagat sen Länsstyrelsen abdikerade, varken Regering, Region eller kommun.

Domen i kammarrättten motiverade också beslutet att upphäva Förvaltningsrättens dom med att färjetrafiken i praktiken var kollektivtrafik, åtminstone när det gällde personbefordran och att Regionens delegarande av beslutsrätten av taxorna är Regionens befogenhet enligt Kollektivtrafiklagen, som vid tidpunkten för denna dom omfattade kollektivtrafik på vatten.

På sidan som heter Kollektivtrafiklagen redogörs det för vad som är kollektivtrafik och vilka kostnader avgiften för transport till ö utan fast landförbindelse i det fallet  får täcka. Där gäller inte självkostnadsprincipen.

Domen överklagades till Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD), men det gavs inget prövningstillstånd. Motivering lämnades inte, men de i överklagan åberopade sakskälen i första instans, var antagligen inte tillräckliga för att motivera HFD att pröva frågan.

Framställan i första instans, lade vikten vid att Länsstyrelsen inte hade rätt att motivera sin abdikering med att Ordningslagen slutat ge dem befogenhet att besluta om kollektivtrafik, men att detta inte betydde att deras skyldighet att utöva tillsyn och utfärda reglemente över allmänna vägar i Länet enligt Väglagen upphörde.

Efter Förvaltningsrätten i Malmös dom 2014, utredde Landskrona stad möjligheten att göra färjeleden till enskild och begärde beslut om utredning av Trafikverket. De begärde också ett nytt Regeringsbeslut om villkoren för avgiftsuttag i december 2014. På begäran om att göra leden till enskild, fick de avslag 2015 med beskedet att Trafikverket inte tänkte utreda frågan. För kommunens begäran om ett nytt Regeringsbeslut, har det inte skett något ännu.

Uppdatering 240327: Regeringen har svarat på kommunens begäran från december 2014, men hur beslutet skall tolkas återstår att reda ut.

Uppdatering 240404: Har till hösta Förvaltningsdomstolen lämnat in begäran om resning i mål 6037-14, Kammarrätten i Göteborgs dom den 3 december 2015.